---
title: Borta men inte glömd -- fem långa äventyrsartiklar
author: Emanuel Berg
date: 2015-2017
---

_Borta men inte glömd -- fem långa äventyrsartiklar_

DENNA VERSION ÄR INTE KLAR! Se gamla
*[versionen](https://dataswamp.org/~incal/borta/borta.pdf)*
tills vidare. URL: https://dataswamp.org/~incal/borta/borta.pdf

text: Emanuel Berg
*[moasenwood@zoho.eu](mailto:moasenwood@zoho.eu)*

faktagranskning: läsarna

version 1, LaTeX, 2015-2017

version 2, markdown och epub, 2020-

# Bakom Everest

![Mount Everest](../img/everest/everest.png)

**Det finns 14 berg på över 8 000 meter. Mount Everest är högst, 8 848 meter.**

_Pengar och ära -- eller misstag och otur? En dålig dag på jobbet
med ofattbar baksmälla. Händelserna som blev filmen **Everest**._

Mount Everest, 1996. Kommersialiseringen av världens högsta
berg ångar på som bäst. Tidigare hade klättrare först jagat
sponsorer, därefter tagit lån för att tillslut kunna
finansiera sina expeditioner. 1996 var detta fortfarande
vanligt men parallellt genomfördes välorganiserade,
kommersiella expeditioner i vilka enskilda klättrare, så
kallade _klienter_, betalade stora summor för att få ingå.

Klätterföretaget, det vill säga guiderna och deras stab av läkare
och assistenter, tog då hand om det praktiska: allt från
tillstånd, läger och specialutrustning till
acklimatiseringsprocessen och kontakterna med _sherpas_, det
berömda tibetanska bergsfolket i östra Nepal.

Framförallt ledde och assisterade guiderna klienterna under
själva toppförsöken när Everests 8 848 meter höga topp
skulle nås.

Men Everest är och förblir Everest en farlig plats. Den 9-11
maj 1996 förolyckades nio klättrare, guider såväl som
klienter, från fyra olika expeditioner.

## äventyrskonsulterna

Ett av företagen som opererade på Everest 1996 var
_Adventure Consultants_. Ledaren **Rob Hall** var vid 35 års
ålder en erfaren äventyrare. Han hade bestigit Everest, K2 med
flera toppar på över 8 000 meter. Förutom sådana "bergfasta"
meriter var det hans balanserade uppträdande och
välorganiserade, ansvarsfulla expeditioner som gjorde honom
till ett mycket respekterat namn.

För sina klienter hade Hall utarbetat en
acklimatiseringsprocess som steg för steg härdade dem inför
toppförsöket. Metoden var att gradvis klättra högre och högre.
Acklimatisering för hög höjd har bergsbestigare i alla tider
ägnat sig åt, så Halls bidrag var snarare det exakta
utförandet. Och efter att ha lotsat upp och ner ett stort antal
klienter till toppen var han övertygad om att han
träffat rätt.

![Rob Hall](../img/everest/hall.png)

**Rob Hall, en självsäker ung man**

För Halls tjänster betalade varje klient 65 000 dollar.
Hall var dyr, men _Adventure_ hade också de största musklerna
i manskap och utrustning, inte minst hade de mest respekt.
Hall ingav förstroende och utstrålade stort kunnande.
Klienterna kände sig avslappnade och optimistiska.
Dessutom följde han ju själv med till toppen som guide och
ledare för hela expeditionen.

Detta var ett nytt sätt att finansiera sin egen klättring.
Tidigare hade professionella äventyrare skapat mediaintresse genom
att genomföra nya, ständigt mer våghalsiga och originella
expeditioner för få sponsorpengar. Det var en nervös och osäker
lek, mentalt såväl som fysiskt. Här tog man istället helt enkelt
betalt för att lotsa upp andra klättrare.

På så sätt kunde personer med begränsad klättererfarenhet ändå nå
toppen, bara de betalade. Och många kände sig lockade av detta,
trots mutter från vissa av veteranerna i klättervärlden.

## utomhusreportern

1996 åkte journalisten **Jon Krakauer**, då 41, till Himalaya för
att bestiga Everest. Han skulle delta i Halls expedition och
därefter skriva om just kommersialiseringen i tidningen _Outside_.

Krakauer var då en tekniskt skicklig klättrare, men hade ingen
erfarenhet från 8 000 meter.

![Jon Krakauer](../img/everest/krakauer.png)

**Jon Krakauer, ifrågasatt, men mycket duktig klättrare och journalist**

## bergspippi

På plats fanns även en annan kommersiell expedition,
_Mountain Madness_, vars ledare var amerikanen **Scott Fischer**.

Fischer, 40, hade tidigare finansierat sina expeditioner med
pengar från sin fru, en välavlönad pilot. Han var under sin
ungdomsperiod känd för att ständigt råka i knipa under sina
äventyr, men han hade klarat sig helskinnad varje gång genom tur,
skicklighet och inte minst en urstark fysik, Fischer brukade träna
tills han spydde. På senare tid hade han emellertid blivit ett mer
aktat namn i klättervärlden, och med _Madness_ skulle han trygga
den fortsatta karriären.

![Scott Fischer](../img/everest/fischer.png)

**Scott Fischer, en äventyrlig äventyrare**

Fischer beskrivs som sällsamt karismatisk, alltid vänlig och
entusiastisk, med en "magnetisk" utstrålning. Hundratals personer
betraktade honom som en vän trots att de bara bytt några enstaka
ord med honom.

Om han nu lyckades få upp sina klienter till toppen av Everest så
skulle den amerikanska marknaden, den största för äventyrslystna
miljonärer, vara hans.

## två män och ett berg

Det rådde viss konkurrens mellan Hall och Fischer som det ofta gör
mellan två män som är framstående inom samma område. Genom deras
guideverksamheter fick konkurrensen ett konkret uttryck: båda
erbjöd Mount Everest tur och retur.

Till saken hör att journalisten från _Outside_, Krakauer, först
skulle ingå som klient i _Fischers_ team. Men Hall lyckades vinna
över honom genom att erbjuda _Outside_ ett lägre pris. På så vis
ville Hall få publicitet i USA. (_Outside_ har idag, 2015, en
upplaga på över en halv miljon. Den ges ut i flera nationella
utgåvor, däribland en svensk.)

Hall och Fischer hade olika stilar. Hall var välorganiserad och
metodisk. Han insisterade på att hålla samman sin klättergrupp
medan Fischer tillät sina klienter större frihet. Men så var
Fischers klienter också individuellt mer erfarna än Halls.

Konkurrenssituationen till trots rådde det ingen brist på villiga
klienter för någon av herrarna. De samarbetade dessutom kring
praktiska detaljer. Kanske var det heder, ära och pur
tävlingsinstinkt som fick dem att pressa sina expeditioner till
det yttersta (och förbi) snarare än krassa monetära kalkyler?

## klienterna

I flera fall var de som besteg Everest i Fischers och Halls
expeditioner erfarna klättrare. Men deras erfarenhet kom från berg
som i och för sig erbjöd avancerad klättring rent tekniskt, men
som inte hade förberett deras blod på Everest långt över 8 000
meter höga topp.

Här utsätts kroppen för en åverkan av en annan typ och med en
annan kraft. Det spelar ingen roll hur skicklig bergsklättrare man
är om kroppen och hjärnan försätts ur spel av höjden, kylan och
den tunna luften.

Förvisso är tekniska färdigheter även de ovärderliga, inte minst
eftersom klättraren då kan vara både snabb och avspänd, något som
spar på krafterna och reducerar umbärandena under
hela bestigningen.

Everests höjd och långa backar kräver dock från den enskilda
klättraren i första hand en kombination av mental och fysisk
styrka, uthållighet, helt enkelt. I övrigt handlar det om hela
expeditionens organisation och taktiska kunnande.

## Andy Harris

**Andy Harris**, 31, var en av guiderna i Halls team. Harris hade
aldrig bestigit Everest. Men hans entusiasm och tålamod gjorde att
Hall ändå lät honom instruera, uppmuntra och hjälpa de svagaste
av klienterna.

![Andy Harris](../img/everest/harris.png)

**Andy Harris, meriterad utomhusmänniska**

Under toppförsöket började dock Harris själv att uppträda
förvirrat, dock utan att någon insåg hur illa däran han var.

<!-- done -->

Klienterna i _Adventure_ kom bara att under en kort tid vandra, bo
och klättra tillsammans. Det rådde en sällskaplig kamratanda men
inte den sortens tillit som uppstår i erfarna klättergrupper som
genomfört expeditioner under många års tid. Istället satte
klienterna hela sin tillit till just guiderna.

På Everests topp blev Harris totalt förvirrad av den tunna luften
samtidigt som han förblev i stånd att agera och kommunicera, till
synes rationellt.

Sålunda felinformerade han Hall angående ett antal syrgastuber som
Harris var övertygad om var tomma. När han insåg sitt misstag
vände han åter mot toppen för att undsätta Hall.

## Doug Hansen

Amerikanen **Doug Hansen**, 46, hade året innan, 1995, försökt nå
Everests topp, också den gången i en expedition guidad av Hall.
Hall hade då sagt åt Hansen att avbryta toppförsöket och vända,
högt uppe på berget.

Halls inställning var att vem som helst kan nå toppen, det svåra
är att komma ner igen. Därför använde han ett i förväg bestämt
klockslag, en deadline eller _turnaround time_. När den var
passerad skulle alla som inte var snubblande nära toppen
ovillkorligen vända.

Det var alltså denna deadline som Hansen inte hade klarat 1995.
Och när han började nerstigningen stod det klart att Hall haft
rätt: Hansens krafter försvann direkt, kanske för att toppen inte
längre hägrade. Endast efter stor möda kom han ner i säkerhet.

Hansen berättade 1996 för Krakauer att Hall ringt honom flera
gånger och manat honom att göra ett nytt försök. Till saken hör
att Hall vände hela sin expedition 1995.

![Doug Hansen](../img/everest/hansen.png)

**Doug Hansen, proletären i gänget**

Hansen var till skillnad från många andra på Everest ingen
societetstyp. För att bekosta sitt deltagande i expeditionen 1996
hade han haft flera, normalt avlönade jobb.

När han nu hade återvänt försämrades hans hälsa snabbt av den höga
höjden. Men hans fysik var god. Under toppförsöket tycktes hans
kroppsspråk säga att han var nära att ge upp. Men efter ett samtal
med Hall fortsatte han.

## Deadlinen

Enligt Krakauer hade Hall även 1996 talat om vikten av att vända
i tid, att inte nå toppen till priset av sitt liv. Hall hade
inpräntat att hans ord var lag på berget. Deadlinen den 10 maj
skulle respekteras.

Väl under toppförsöket rådde förvirring vilken tid som gällde.
Var det 13.00, eller 14.00? I praktiken gjorde alla som Hall sa.

När Hall tillslut lotsat upp Hansen till toppen hade klockan
passerat 16.00. Och precis som 1995 var Hansens krafter i ett slag
uttömda när han skulle vända och gå ner. Hall fick ödsla sina
krafter på Hansen istället för att själv ta sig ner.
Sikten reducerades till noll i den tilltagande snöstormen.
Samtidigt fick Hall veta av Harris att den förväntade syrgasen
inte fanns.

## Beck Weathers

Texas-amerikanen **Beck Weathers**, då 49, var en pratglad läkare
som inte skämdes för sina konservativa politiska åsikter.
Samtidigt var han en godmodig man som bara tyckte illa om en enda
person, nämligen Hillary Clinton. Sent omsider hade Weathers
blivit entusiastisk för klättring; därefter hade en målmedveten
och resursstark satsning tagit honom till flera av världens tak.
Hans framgångsrika praktik gjorde att han inte tvekade att betala
Halls höga pris för Everest-expeditionen.

![Beck Weathers](../img/everest/weathers.png)

**Beck Weathers, notorisk overachiever**

Krakauer beskriver Weathers med motvillig respekt.
Hans sällskaplighet, positiva energi och idoga knog uppvägde hans
brister som bergsbestigare. Som exempel berättar Krakauer om sin
förvåning när Weathers ur sin packning fiskar upp ett par
splitternya klätterkängor för att sedan oförtrutet streta på,
trots vad man kan förmoda ordentlig skoskav.

Under toppförsöket försämrades Weathers syn. Det var en flera år
gammal ögonoperation som gjorde sig påmind. På Everest accelererar
och förstärks symptomen av minsta lilla krämpa som en klättrare
tar med sig. Ögonproblem, inte bara snöblindhet, är vanliga på
hög höjd.

Snart såg Weathers bara ett vitt töcken. Efter att ha diskuterat
saken med Hall kom de fram till att Weathers skulle stanna, men
inte vända, utan bara vila en halvtimme. Om situationen inte
förbättrades skulle han vända, men Hall skulle då hjälpa
honom ner.

Trots att halvtimmen för länge sen hade gått väntade Weathers på
Hall. När han tillslut vände hamnade han tillsammans med
**Yasuko Namba** och de andra klättrarna på Sydplatån, vilse
i snöstormen.

## Yasuko Namba

Från Japan anslöt sig Yasuko Namba, 47. Hon var till det yttre
lågmäld och anspråkslös. Men i hennes lilla, strama kropp doldes
en sällsam vilja och beslutsamhet. Hon hade redan bestigit sex av
sju _Seven Summits_. Precis som för många andra klienter återstod
"bara" Everest. Namba klättrade i Halls team.

Redan under acklimatiseringsperioden visade Namba tecken på att
sacka efter. Men hennes mentala styrka imponerade när hon idogt
stretade vidare, utan att visa frustration eller modfälldhet.

Namba blev under toppförsöket precis som alla andra försenad
eftersom det vid kritiska partier saknades uppsatta rep.

Men hon nådde toppen. Det hälsades med stor glädje av kamraterna
på plats, i baslägret och snart i den översvallande
japanska pressen.

Men det jublades för tidigt. På väg ner hamnade Namba i den
klunga som ändlöst irrade omkring på Sydplatån, 7 906 meter över
havet, i tilltagande mörker och storm. Hall hade då redan lämnat
dem för att åter vända till toppen tillsammans med Hansen.

Trots att tältlägret fanns inom räckhåll kunde Namba och de andra
inte hitta det. Sikten var i snöstormen någon meter, max.

## Sandy Hill Pittman

**Sandy Hill Pittman**, 41, hade gjort skäl för sitt äventyrliga
namn på sex av sju _Seven Summits_. Hennes mål hade varit att bli
första amerikanska kvinna att fullborda serien.

Men **Mary "Dolly" Lefever** hann före när hon 1993 besteg
Australiens Mount Kosciuszko som sista berg. Tidigare samma år
hade hon bestigit Everest. (Kosciuszko är på 2 228 meter; Pittman
besteg det 1994.)

Denna motgång bekom dock inte Pittman som 1996 gjorde sitt tredje
försök att bestiga Everest. Denna gång i Fischers
_Madness_-expedition.

Till och med i den narcissistiska och elitistiska klättervärlden
stack Pittman ut. Hennes kommentarer publicerades och citerades
i pressen och på Internet. (Internet som då var välkänt men
ganska nytt för gemene man i västvärlden.) Pittman brukade själv
figurera i skvallerpressen och som modeskribent även
i tjusiga tidsskrifter.

Trots diverse rummel och rabalder för att skapa PR kring sin egen
person överdrev Pittman aldrig sina färdigheter eller bedrifter
som klättrare. Tvärtom berättade hon om de erfarna klättrare som
skulle ta henne till toppen, det vill säga denna gång Fischer, de
övriga guiderna i _Madness_, samt sherpas, som bland annat fick
släpa på Pittmans då toppmoderna, 15 kilo
tunga kommunikationsutrustning.

Pittmans förmögenhet och kändisfaktor gjorde henne potentiellt
mycket värdefull för Fischer.

![Sandy Hill Pittman](../img/everest/pittman.png)

**Sandy Hill Pittman, en diva med fötterna på jorden**

Pittmans erfarenhet till trots så räckte inte hennes krafter.
Under toppförsöket fick en sherpa, **Lopsang Jangbu Sherpa**, slå
ett rep runt henne och därefter i snigelfart dra henne uppför
berget. Till skillnad från Pittman använde Jangbu inte syrgas.
(För övrigt går ju allt i snigelfart på 8 000 meter.)

## repen

Samma sherpa skulle också sätta upp de rep som behövdes för att
ta sig förbi _Hillary Step_, en bergvägg nära toppen på cirka 8
790 meters höjd. Men efter insatsen för Pittman (och Fischer)
var hans krafter uttömda.

Guiderna satte tillslut upp repen, men fadäsen innebar en
kraftig försening och flaskhals som förvärrades av den allmänna
trafikstockningen på berget.

Fischer själv var också utmattad när han sent nådde toppen.
Han led av en exotisk åkomma vars symptom blev värre av stress,
och ännu värre av att befinna sig på Everest. Hans krafter hade
tagit slut.

## slutet

I tabellen nedan upptas de _Adventure_- och _Madness_-klättrare
som nämns i artikeln. Observera att det ingick fler än så i både
Fischers och Halls expeditioner.

_Adventure_ och _Madness_ var inte heller de enda expeditionerna
på Everest under dagarna 10-11 maj 1996. Från sydsidan
genomförde andra expeditioner toppförsök samtidigt och från
nordsidan, oberoende av allt detta (förutom vädret) gick tre
människoliv förlorade i en tibetansk-indisk expedition.
Redan den 9 maj avled en klättrare från en
taiwanesisk expedition.

| _klättrare_           | _ålder_ | _expedition_  | _funktion_    |                             |
| --------------------- |:-------:| ------------- | ------------- | --------------------------- |
| Scott Fischer         |   40    | _Madness_     | ledare        | dog på Sydöstkammen         |
| Rob Hall              |   35    | _Adventure_   | ledare        | dog på Sydtoppen            |
| Andy Harris           |   31    | _Adventure_   | guide         | dog på Sydöstkammen         |
| Lopsang Jangbu Sherpa | < 26    | _Madness_     | klättersirdar | nådde toppen, överlevde     |
| Beck Weathers         |   49    | _Adventure_   | klient        | miste händerna på Sydplatån |
| Doug Hansen           |   46    | _Adventure_   | klient        | dog på Sydtoppen            |
| Jon Krakauer          |   41    | _Adventure_   | klient        | nådde toppen, överlevde     |
| Sandy Hill Pittman    |   41    | _Madness_     | klient        | nådde toppen, överlevde     |
| Yasuko Namba          |   47    | _Adventure_   | klient        | dog på Sydplatån            |

## Analys

Varför gick det som det gick på Everest den 10-11 maj 1996?

Guiderna underskattade svårigheterna att lotsa upp och ner ett
stort antal delvis oerfarna klienter till världens högsta punkt.

Acklimatiseringen var otillräcklig och i vissa fall missvisande:
Weathers ögonproblem, Harris förvirring, Pittmans fysiska
svaghet -- dessa problem blev tydliga först under
toppförsöket.[^1]

[^1]: Det är omöjligt att helt acklimatisera sig för en vistelse
      på över 7 900 meter eftersom kroppen där bryts ner fortare
      än den hinner återhämta och därmed anpassa sig.
      Därför bestigs Everest i etapper mellan olika läger,
      klättrarna vilar, tar syrgasduschar och inväntar rätt
      väderlek innan de fortsätter. Man "belägrar berget".
      Den sista etappen, toppen, ska avverkas så snabbt som
      möjligt eftersom umbärandena där är som värst.

Trafikstockning, samt obefintliga eller obrukbara rep innebar
flaskhalsar; tid, energi och syrgas gick till spillo.
Tidsplanen kunde inte hållas.

Guider och sherpas fick hugga i desto mer. Oro, stress och den
extra fysiska ansträngningen ledde till nya misstag.
Situationen fick sin egen livsfarliga dynamik samtidigt som
ingen verkade märka det.

Men varför fortsatte alla att klättra? Trots att de var timmar
försenade, trots att syrgasen började ta slut och det stod klart
att nedstigningen skulle ske i mörker och snöyra? Hur dåligt än
allt hade gått hade väl alla klarat sig helskinnade om de bara
vänt om vid 13:00 precis som överenskommet?
Från läger 2 observerade **Ed Viesturs**
och andra Himalaya-veteraner det hela i teleskop.

_Why aren't they turning around? ... It's going to be 3 or
\makebox{4 PM} before they get to the summit ... Guys, turn
around, turn around!_

Otillräckligt med syre, näring och sömn under toppförsöket
gjorde att situationen eskalerade. Fel beslut, felaktiga
instruktioner, underskattning av situationens allvar,
överskattning av de egna krafterna, optimismen över vädret...

När eftermiddagssnöstormen slog till gick det inte längre att
se. Det som tidigare var besvärligt blev nu ytterst svårt.
Den organisation och de krafter saknades som hade behövts för
att ändå med ett nödrop reda ut situationen.

Men återigen Mount Everest är en farlig plats. Innan de
kommersiella expeditionerna blev legio var tumregeln att av fyra
klättrare som nådde toppen dukade en under på vägen ner.

Deltagare i fyra expeditioner miste livet under dessa dagar.
Det var en dålig dag på jobbet helt enkelt.

Eller som Fischers syster uttryckte det i ett brev till
Krakauer: "Det är ingens fel".

## mer läsning

Om man bara ska läsa en enda bok om dessa händelser ska man
läsa Krakauers _Into Thin Air_ som också finns på svenska, se
literaturförteckningen.

Men den bästa analysen har nog skrivits av en annan
_Adventure_-klättrare, **Lou Kasischke**.

**Baltasar Kormákurs** film _Everest_ (2015) är också suverän.
Den berättar samma historia som Krakauers bok, fast självklart
i kondenserad form. Det är viktigt att man ser filmen, för om
man bara läser boken så finns risken att man inte riktigt
fattar graden av total desperation, ångest och kyla uppe på
berget. För trots att man kan läsa en bok om bergsklättring så
påminner bergsklättring inte speciellt mycket om att läsa en
bok!

Några av de andra klättrarna från Fischers och Halls
expeditioner har i egna böcker kritiserat Krakauers bok.
Det kan finnas olika skäl till det, kommersiella inte minst,
för Krakauers blev en bestseller. Men annars vore det väl
konstigt om ett så kaotiskt händelseförlopp hade upplevts
likadant, av alla! Krakauers bok förefaller självupplevd
och balanserad.

Weathers skriver i sin bok att Hall var tydlig med att inte nå
toppen senare än 14:00. Redan under toppförsöket var Weathers
bekymrad, för egen del men mest för Hansen och Namba: Hansen
med sådan toppfeber att han glömde bort att dricka, Nanba som
släpade på likadan utrustning som alla andra, men själv vägde
"90 pounds" eller inte fullt 41 kg.

På svenska finns även **David Lagercrantz** bok om
**Göran Kropp** som upplevde händelserna från baslägret.
Kropp gjorde ett toppförsök precis före händelserna och
därefter ytterligare ett, som lyckades. Tragikomiskt nog så
prisade Hall Kropp efter hans första, misslyckade försök, han
hade ju varit klok nog att vända! Men Kropp förolyckades
också, 2002, sex år senare. Under ett klätteräventyr i USA
omkom han efter ett fall på 18 meter. Två eminenta äventyrare
som levde alltför fort.

## Fakta för fan(s): _Seven Summits_

I begreppet _Seven Summits_ ingår det högsta berget i varje
världsdel, alltså sju berg totalt. Den första som lyckades
bestiga samtliga var amerikanen **Richard "Dick" Bass**, 1985.

| _berg_            | _världsdel_ | _höjd (m)_ | _bestegs_ |
| ----------------- | ----------- |:----------:|:---------:|
| Everest           | Asien       | 8 848      | 1953      |
| Aconcagua         | Sydamerika  | 6 961      | 1897      |
| Denali (McKinley) | Nordamerika | 6 190      | 1913      |
| Kilimanjaro       | Afrika      | 5 895      | 1889      |
| Elbrus            | Europa      | 5 642      | 1874      |
| Vinson            | Antarktis   | 4 892      | 1966      |
| Kosciuszko        | Australien  | 2 228      | 1840      |

Om man inte räknar Kaukasien till Europa blir berget inte
Elbrus utan Mont Blanc (4 809 meter, bestegs 1786).
Likaledes kan i ett vidare "Australasien" Kosciuszko ersättas
av Puncak Jaya (4 884 meter, bestegs 1936).

Men hur som helst så finns inga berg på över 8 000 meter
utanför Asien. Bara baslägret på Everests sydsida, på 5 364
meter, är beläget högre än toppen av Mont Blanc.

## nedslag i Everests historia

De flesta som har lyckats bestiga Everest har gjort det längs
den minst svåra leden, från sydsidan och Nepal.
Härifrån klättrade nyazeeländaren **Edmund Hillary** och
nepalesen **Tenzing Norgay** när de 1953 blev de första att nå
toppen. Expeditionen var dock brittisk under **John Hunt**.

De första som besteg Everest från _nordsidan_ och Tibet var
kineserna **Wang Fuzhou** och **Qu Yinhua** samt tibetanen
**Gongbu**, 1960. Eftersom det saknas fotobevis från händelsen
avfärdades den länge som propaganda.

1980 bestegs Everest för första gången _vintertid_.
Topplaget var **Leszek Cichy** och **Krzysztof Wielicki** från
**Andrzej Zawadas** polska expedition.

De första som besteg Everest _utan syrgas_ var italienaren
**Reinhold Messner** (från det tyskspråkiga Sydtyrolen) och
österrikaren **Peter Habeler**, 1978.

1980 genomförde Messner den första _soloexpeditionen_ till
toppen, även denna gång utan syrgas.

Den första _kvinnan_ som besteg Everest var japanskan
**Junko Tabei**, 1975.

Den första kvinnan som _utan syrgas_ besteg Everest var
**Lydia Bradey** från Nya Zeeland, 1988.

![Tenzing Norgay](../img/everest/norgay.png)

**No. 1: Tenzing Norgay, 1953. På isyxan fladdrar
  expeditionens Union Jack men också Nepals och Indiens
  flaggor samt FN-flaggan. Foto: Edmund Hillary**

## den första bestigningen

I John Hunts bok _Erövringen av Mount Everest_ (1954)
beskriver Edmund Hillary förhållandena under klättringen från
8 335 till 8 500 höjdmeter som "praktiskt taget idealiska".
Temperaturen var då -27C, lutningen 30-45 grader och
klättringen bestod i att hacka ut fotsteg för fotsteg ur snön
och isen. Packningen vägde 23-28 kg per man.

## bestigningar

![bestigningar och dödsfall, 1950-1987](../img/everest/plots/early.png)

![bestigningar och dödsfall, 1988-2007](../img/everest/plots/late.png)

Observera att diagrammen har olika skalor.

# Anatoli Boukreev

En av de mest legendomusade klättrarna på Mount Everest 1996
var ryssen **Anatoli Boukreev**, guide
i **Scott Fischers** _Mountain Madness_-expedition.

Boukreev ("bo-KRE-ief") föddes 1958 i Korkino, en stad belägen
på östsidan av Uralbergen. Vid tiden för Sovjetunionens
upplösning tränade han i Kazakhstan med sina höga berg, varför
han i likhet med många andra etniska ryssar blev
kazakhstansk medborgare.

Under sovjettiden var Boukreev enrollerad i det statliga
klätterprogrammet. Här tränade professionella klättrare
ytterst hårt men också på ett intelligent sätt. Boukreev och
hans kollegor kunde fokusera helt på klättringen som de
betraktade både som yrke och sport.

De klättrade hela tiden, högre och högre. Efter varje
expedition utvärderades förloppet och slutsatser drogs inför
nästa projekt. Den enskilde klättraren understödde kollektivet
i allt samtidigt som konkurrensen om varje position
var stenhård.

Boukreev föredrog att inte använda syrgas eftersom han bara
ville förlita sig till sina egna krafter. Teknisk utrustning
kan trilska; och vid förseningar kan syrgasen ta slut i ett
redan utsatt läge. Men han var odogmatisk i frågan och använde
syrgas vid speciellt svåra situationer.

Resultatet blev en järnfysik såväl som en orubblig tillit till
sina egna färdigheter och krafter, något som kom att särskilja
honom från nittionio procent av övriga klättrare, inklusive
dem han mötte på Everest 1996.

![Anatoli Boukreev](../img/everest/boukreev/boukreev.png)

**Anatoli Boukreev -- butter och inåtvänd -- eller var det bara
språkförbistring? Hans klätterkarriär var däremot odiskutabel
med hisnande 18 bestigningar av åttatusenmetersberg, innan
Annapurna I i Nepal blev hans grav.**

Efter Sovjetunionens fall upphörde det statliga stödet till
alpinistprogrammet. Klättrarna förlorade både sin födkrok och
sin fasta punkt i tillvaron, bergen. Medan vissa hemföll åt
alkoholism hankade sig andra fram som svarttaxichaufförer och,
med endast minnena kvar från sina äventyr i Ural, Kaukasien
och Kazakhstan.

Men Boukreev fortsatte att klättra. Ett bra år för honom var
1993 under vars sommarmånader han besteg både
Mount McKinley (numera Denali) och K2.

Precis som många andra i höghöjdsklättringens världselit tog
Boukreev anställning som guide för att möjliggöra sin egen
klättring. Han betraktade fortfarande klättringen som en sport
och sig själv som idrottsman. Som guide fungerade det sådär
eftersom hans engelska i början var obefintlig.

Men det fanns fler kulturbarriärer än så. Boukreev tog sig
mycket metodiskt an förberedelserna och acklimatiseringen
inför ett toppförsök. Han rekommenderade en förberedande
bestigning av ett lägre berg innan teamet gav sig på
åttatusenmetersberget. Han rekommenderade också att klättrare
skulle utföra arbetsuppgifter på hög höjd, eftersom förutom
kroppen även hjärnan behövde tillvänjas den tunna luften.
Boukreev åt samma mat som sherpas, de borde ju veta!
Han förespråkade metoden att bege sig nedanför trädgränsen
någon gång under acklimatiseringen, för att ge kraft åt
kroppens uppbyggnadsprocesser och befästa acklimatiseringen.

Dessa idéer viftades bort som sovjetmetoder från en svunnen
machoistisk tid. Hela tanken med guidade expeditioner är att
ekonomiskt starka klättrare slipper jobba ihjäl sig med att
slå läger och sätta upp rep, bara de betalar. Eller hur?

På nedvägen från Everest 1996 kom Boukreev fram till läger
fyra långt före de andra. Han drack te och vilade medan en
föraning växte sig starkare att både Fischers och Rob Halls
expeditioner höll på att gå i baklås någonstans uppe
på berget.

Boukreev gjorde flera räddningsaktioner. Hans korta vila på
lägre höjd kom väl till pass. Han lyckades rädda Sandy Hill
Pittman och flera andra av de klättrare som utmattade hade
kurat ihop någonstans på Sydplatån, pinade och vilse
i snöstormen.

Halls klient Yasuko Namba var emellertid för svag för att gå.
Efter att ha forcerat snön flera gånger fram och tillbaka till
lägret med utslagna klättrare att stötta orkade inte ens
Boukreev återvända en sista gång.

Boukreev ansåg att Halls klienter var för oerfarna och svaga
för Everest. Allt byggde på att guiderna övervakade varje
steg. Hela expeditionen var en liten båt med ett enormt segel,
Rob Hall. Men när han själv kört fast på Sydtoppen var
klienterna inte mogna att ta sig ner på egen hand.

Fischers expedition, där Boukreev alltså guidade, var i allt
väsentligt i bra form. Boukreev höll Fischer för en av de
starkaste _amerikanska_ klättrarna, vilket kan tolkas som att
de ryska och europeiska toppklättrarna ändå var
strået vassare.

![Gitaristen Boukreev](../img/everest/boukreev/boukreev-guitar.png)

**Bergsbestigningens mål är lätta att formulera men svåra att
uppnå. Kamratskapet i farans stund är en stor del av
behållningen. Här roar Boukreev några landsmän med en rysk
visa. Baslägret, Mount Everest.**

Ändå var problemet just Fischer. Eftersom han var så mån om
sina klienters väl och ve klättrade han ständigt upp och ner
för berget för att vara till hands i vartenda läger,
samtidigt! Det var så han förspillde sina krafter, inte under
toppförsöket, menar Boukreev.

Boukreev slutade sina dagar 1997, 39 år gammal.
På åttatusenmetersberget Annapurna I träffades han av en lavin
som begravde honom under isblock stora som personbilar.
Hans kropp har aldrig påträffats.

# Kon-Tiki och långöronens flykt

![Kon-Tiki](../img/kon-tiki/flotte.png)

**Fyra norrmän och en svensk någonstans på Stilla havet.
Kon-Tiki, 1947**

_En akademisk strid avgjordes på en flotte på Stilla havet.
Thor Heyerdahl visade vad andra kunde ha gjort genom att göra
det själv._

Människorna som bor på de polynesiska öarna i Stilla havet,
vilka är de, och var kommer de ifrån?

Trots de stora avstånden mellan öarna hör människorna här
ihop. Samma språk talas i hela deras övärld. Ibland helt lika,
ibland med olika dialekt.

Alltsedan européerna upptäckte den amerikanska kontinenten har
lärda män haft som älsklingsprojekt att kartlägga de mystiska
polyneserna och försöka spåra deras ursprung.

Och det var inte för inte som dessa sorglösa öbor utövade en
magnetisk lockelse. Barfota strosade de omkring i en exotisk
djungel, vars lianer överhängde ruinerna från en svunnen,
avancerad stenålderskultur...

Till slut hade man i läsesalarna i västvärldens universitet
och på museerna i Tyskland och USA nått fram till ett
konsensus. Polyneserna hade befolkat sina öar från den
asiatiska kontinenten, det vill säga västerifrån.

Polynesernas ursprung var emellertid ingenting som bekymrade
**Thor Heyerdahl** när han på 30-talet, i tjugoårsåldern,
satte sig på en båt från Norge med destination Tahiti.
Därifrån fick han lift med en skonare till Fatu-Hiva, en
paradisisk ö i Marquesasgruppen, Franska Polynesien.