Page 1 Här följer en berättelse om min resa till Gotland. Det var alltså förra sommaren som jag var där, och jag skrev detta väl hemma, alltså före hösten [dvs sommaren 2014]. Jag har morsans släkt där/därifrån, men dom har lämnat denna värld - dom som jag träffade, i alla fall. Men morsan har nåra bekanta där som har ett hus. Axelsro heter platsen, som ligger precis vid kusten - intill ett stup, faktiskt: havet är rakt nervid en kanske 20-30 meter kal bergvägg. Så tänk Chateau d'if, inte Baywatch... Havet är inte direkt Stockholms skärgård, heller. Det är helt tomt. Inga segelbåtar eller fiskebåtar. Inga småöar eller kobbar. Väldigt få fåglar - dvs förmodligen ingen fisk, annars hade det varit lätt att bygga en fördämning i det grunda vattnet där nere. Nej, bara ett tomt hav under en horisont som spänner över hela synfältet. Och så nån Gotlandsfärja då och då: man ser Visby hamn från vägen längsmed stupet. Jag började med att röja fram en arbetsplats för vedsågning och -klyvning. En del tror kanske att man "hugger" ved med muskelkraft och skarp egg. Men man klyver ved, längs med fibrerna: yxan är bara såpass vass [1] att den kan komma in i trät när man låter yxan falla - därefter spräcks vedklabben inifrån, av tyngden från yxan. (Se den inkluderade bilden på arbetsplatsen: den som jag organiserade och där jag tillbringade mest tid.) Jag sågade och klöv sju dagar och nätter, till och med när det haglade. Jag satte upp ett stort antal LED-fisheyes och olika ficklampor för att lysa upp arbetsplatsen på kvällarna och nätterna. Det blev tillslut riktigt psykedeliskt med dom röda och vita lysena från alla håll, framförallt när det regnade. Dessutom, för den rätta discokänslan så susade det hela tiden runt en militärhelikopter över huvudet på mig. Jag vet inte hur många miljoner dom körde upp i löner, bränsle och underhåll på det sättet. Jag fick berättat för mig att dom var på vakt för ryssen, efter annekteringen av Krim och inbördeskriget i östra Ukraina. Men för piloterna var det säkert mest roligt att vara ute så mycket och flyga... En dag fick jag för mig att undersöka kusten. Först är det en liten, stenig stig som leder ner. Där lutar det inte så värst. Sen följer en trappa, till sist en stege. Stegen är fuktig, inte bara från regnet - den var också klibbig och slabbig från den droppande kalkstenen utefter vilken man klättrar ner. Det var smått äckligt, men inte värre än att jag kunde ta mig ner till den - som jag trodde - sista stegen, rakt ner i havet. Page 2 Då såg jag det: stegen fanns inte kvar! Den hade lossnat och fallit i två delar, ner i havet. Men det var grunt, så jag kunde se dom ligga där, båda två - dom dök upp över ytan varje gång en våg drog sig tillbaka eller flöt fram. Från den här positionen är det tre-fyra meter ner till havet och stegarna. Min första idé var att dra upp stegarna med ett rep och en krok. Jag hittade två rep som jag band ihop: en krok gjorde jag av handtaget till en städhink. Stegarna var ju av nåt slags lätt stål så dom var inte tunga, bara jag fick grepp med kroken. Redan på första kastet så fastnade en av stegarna! Mycket riktigt var den inte tung. Jag drog upp den enkelt dom första meterna, men sen fastnade den i avsatsen, under där jag stod, och buktade ut lite svajande i vinden. Den verkade dessutom sitta stenhårt! Jag kände här självförtroendet svikta i det nattliga regnet, på den slabbiga avsatsen, med det dånande havet precis under. Jag hade bitit fast en ficklampa mellan tänderna och höll repet i båda händerna, så det var inte bekvämt, heller. Men efter nåra sekunder kom jag på att rucka lite på stegen i sidled, till höger och vänster. Då lossnade den direkt och jag kunde enkelt hala in dom sista meterna och bärga stegen upp på avsatsen. Men nu uppstod nästa problem: hur skulle jag få stegen uppför den andra stegen? Det var samma slags stege. Den ena hade lossnat och fallit ner i havet, endast på grund av åverkan från naturkrafterna, får man väl anta. Nu skulle jag asså klättra uppför en likadan stege, med den lösa stegen över axeln! Men vad jag kunde bedömda så satt den kvarvarande stegen fast. Väl uppe vid trapporna la jag ifrån mig stegen och pustade ut. Jag var inte direkt sugen på att göra om saken med den andra stegdelen, som ju fortfarande låg och guppade i havet - lite längre ut dessutom, så det skulle bli svårare att nå den med kroken. Istället fick jag en annan idé. Nåra hundra meter bort finns en annan väg ner till havet. Den påminner om den jag befann mig på, men stegarna var intakta. Jag hade tagit mig ner den vägen för att bada varje morgon. Min idé var att gå ner den vägen, och sen vada efter bergväggen till den kvarvarande stegen i havet. Nåra raska steg senare, väl nere i vattnet, tycktes idén genast inte fullt så bra. Det var ännu mörkare här nere i vattnet än på avsatsen och stegen. Stupet buktade också ut lite - ungefär som höften på en snygg tjej - så det kändes som en grotta, som delvis hade rasat ner från stenväggen och malts ner till småsten ute i havet. Återigen var stenväggen klibbig av sandiga rännilar som droppade ner - det såg nästan organiskt, utomjordiskt ut. Och det var alltså Page 3 becksvart förutom det lilla jag lyste upp med ficklampan. I början var det tång och småsten, mest, och kanske nån decimeter vatten. Jag behöll gummistövlarna på. Men snart steg vattennivån och jag tog av mig dom och kavlade upp brallorna över knäna. Stenarna blev plötsligt sylvassa under mina ovana stadsbofötter. Tången var mjuk men kall och förrädisk. Vattnet var iskallt i det brummande havet som slog mot bergväggen. Efter vad jag uppfattade som ett tiotal meter hade mitt mod tagit slut. Det var mörkt, blött, kallt, äckligt; fötterna gjorde ont - varje steg var osäkert, trevande. Jag tänkte mer och mer på att vända om och till slut gjorde jag det, faktiskt utan att jag formulerade beslutet i min hjärna. Efter två eller tre steg på tillbakavägen frammanade jag halvt omedvetet en vision av mig själv. Jag var i visionen över två meter lång, och otroligt stram: klädd i nån slags uniform, även om visionen inte var så tydlig. "Jag" påminde om de Gaulle, lite, och var också otroligt nedlåtande och föraktfull. Visionen tittade rakt fram, på mitt verkliga jag, där i vattnet. Det hela var så outhärdligt att jag direkt vände om och fortsatte. Men efter ytterligare bara nåra steg sviktade modet igen. Jag vände om igen men bara tanken på att den där visionen skulle återkomma fick min hjärna att rusa. Först blev jag våldsamt orolig, men sen lika plötsligt klar och lugn. Få se nu: stenarna under fötterna gjorde ont, men det var ju på sin höjd små sår som kunde uppstå den vägen. Havet var kallt men det var bara nåra decimeter djupt och nådde mig sällan över vaderna. Sten hade rasat ner från bergväggen men att en skulle falla just då, och just på mig, och i en storlek som kunde skada mig, det avfärdade jag helt. Beckmörkret var läskigt men i sig ofarligt. Det enda som kunde skada mig, kom jag fram till, var om jag halkade, slog i huvudet, och sen drunknade, medvetslös. Jag kände faktiskt en gammal man som dog på exakt det sättet. Men även om det fanns en sån risk så var den mycket liten. Så jag fortsatte gå: rädslan hade försvunnit, helt. Jag började till och med njuta av situationen och såg fram emot att ta mig fram den sista biten. Men bara runt hörnet, så var jag framme! Stegen låg där, havet skvalpade och skvätte. Det var nästan skrattretande avspänt. Jag kunde ett tag inte fatta att jag tagit mig fram så långt. Det kände som 20-30 meter, max - men det var alltså hela sträckan mellan dom två klätterplatserna! Jag lutade stegen mot väggen och klättrade upp till Page 4 avsatsen. [1] Delar ur ett brev i min inbox: ... Jag tog in två klabbar i stugan: en av tall och en av björk. Träden högg jag i maj förra året [dvs 2014]. Mest gjorde jag det för att se om veden var torr ... Men det jag gjorde var att klyva med slö och sen med vass yxa. Resultatet är tveklöst att den vassa yxan är bättre, mycket bättre. En förklaring kan vara att den vassa yxan är något längre, men skillnaden var så stor. Med den trubbiga yxan fick jag inte ens isär klabben när jag vände på den, alltså med yxan fast i klabben. Jag drog till rejält. Med den vassa sprack klabben direkt.